Cirkus Lakrits featuring Tomten

Eftersom Minilakrits, alias Black Beauty, alias Tomten på loftet inte har någon ryttare för tillfället så är det ju lite si och så med motionen. Så man har ju inget annat val än att ta med lilla vederbörande i manegen och ha lite roligt. Så han följer med, springer ett tag, brallar loss ihop med sin polare och kan sedan i lugn och ro stå och prata snusk med grannstoet, en shettis. Men först brukar han rulla sig i gruset. Behöver det sägas att det inte blir någon rykt före den här sessionen? Knappast värt mödan, I would say. Men alltid roar man någon. I det här fallet finns en tacksam publik som kan garva öronen av sig.

Vad är det du gör med hästkraken?

Man vet inte så noga varför man gör som man gör. Men en sak vet jag, och den är delad: Jag vill sitta säkert i sadeln. Jag vill veta att utrustningen sitter som den ska, och jag vill vara säker på att jag har ledarskapet över fyrbentingen även den här gången. I hagen kollar hästarna vem som är vad i hierarkin ungefär var tjugonde minut, så varför skulle det vara annorlunda med tvåbentingar? -Ingalunda, säger farbror Barbro.
Så jag klär på James sadeln och det så kallade tränset, eller vad som är kvar av det (se "Simplicity Rules"), och släpper honom lös i manegen, rundkorallen eller fyrkantsspåret. Sen ställer jag mig i höjd med hästens skänkelläge med repet i båda händerna. För att få ut honom i vänster varv visar jag vägen genom att höja vänster näve åt det hållet. Samtidigt som jag viftar lite med repändan med höger arm. Då åstadkommer j ett upplevt skänkeltryck...och hästen känner en våldsam lust att börja gå i vänster varv...som i ett trollslag. Om inte så ökar jag trycket genom att ta ett steg närmare nämnda skänkelläge. Då borde han reagera. -Ja, titta det gör han.
När sedan hästen går i form i trav eller skritt så kan jag i lugn och ro se över att utrustningen sitter som den ska, att kraken får spralla av sig lite, att han värmer upp utan en stor extravikt på ryggen och att ledarskapet finns hos rätt individ, nämligen Petíte Moí!!
När vännen min ska stanna så höjer jag bara vänster karda (om han går i vänster varv) tar ett steg "framför nivån för skänkelläget" och säger "whow". Det låter tufft och för en kort sekund känner man sig nästan som en cowboy. Men när jag tittar ner på mina ben så ser jag inga riktiga chaps utan bara ett par fransiga short chaps i brittisk stil. Så den känslan går över ganska snabbt. Mäktigare är ändå att den lilla räkan i vänster varv tvärstannar vid det cowboyiska ljudet, står på hasorna och vänder sig mot mitten där jag står. Jag tittar mig förvirrat om och inser att det faktiskt är mig han lyssnar till. Egot växer och man hoppas att åtminstone katten kan se hur lydig hästen är...men det är sällan katter begriper sånt.
Så har jag då uppnått mitt mål och kan efter fem-tio minuters koll själv sitta upp. Men innan dess har jag drivit på i olika fart i båda varv samt kollat att han följer mig utan ledlina. Även att stå kvar stilla på en plats när jag går iväg en stund ska funka. Ju bättre ledarskap desto längre avstånd till hästen utan att hästen rör en fena. Målet är att kunna ställa honom utanför saloonen och gå in och ta en öl med grabbarna....(-Ofta? hör jag någon säga.)

Simplicity Rules

Små flickor klär på dockor. Stora flickor klär på hästar. Själv lekte jag aldrig med dockor, förutom när någon såg på som tyckte att flickor skulle klä dockor. Snäll flicka som jag är klädde jag dockan, och slängde den i ett hörn så fort dom vände ryggen till.

Nu var det hästar det gällde, och visst känner man sig som en duktig liten kicka när man har klätt på benlindor, vassa skor och täcke med stödkrage och flugpannband...urrrk, säger jag som aldrig gillat att klä dockor. Det kostar ju så mycket pengar att ha hästar, eller??

Men, en snabb ovetenskaplig undersökning utförd på platsen visar att så inte är fallet. Utrustningen behöver inte kosta stjortan. Förmodligen är det bättre att ha mindre pryls på hästen och lära sig hur hästen fungerar istället. Inte för att jag har kommit så långt i den vetenskapen men man lär sig mer och mer. Ta exempelvis tränset. Vi sålde en häst, och i den affären bytte vi lite utrustning med varandra. Vi erhöll en liten shettiswesternsadel från Mexico samt ett runtskuret träns. J tittade på tränset en stund och sen började avklädningen. Extra nostjofräs var det första som rök. Det var en sån där rem som gick från nosgrimman på nosryggen och ner alldeles bakom bettet, för att hålla...eh...för att hålla någonting, vet ej vad. Kanske ett hästhuvud som av någon anledning lyfts mot skyn eller gapar för att något gör ont. Så istället för att göra något åt det onda så är det några hästägare som skaffar en extra rem för att hålla igen hästens mun. Logiskt? Det kanske finns andra orsaker som jag faktiskt inte har brytt mig om att kolla.
Sedan tog jag bort hela nosgrimman, den var ju lite onödig. Och käkremmen...nja, jag såg inte någon direkt orsak, så den fick respass. Kvar stod jag med ett bett som hängde löst i en läderrem, samt en något hemlös pannrem. Men då fick jag ett problem, när jag skulle göra ett ledande tygeltag så for bettet ur munnen på hästen och la sig utmed huvudsidan, och både häst och ryttare såg lite snopna ut. Jaja, ok då. Någon rem kan väl få sitta då. Dagen jag köpte en curb strap var den första dag som jag tordes rida ut. Om något skulle hända så hade det varit plågsamt att sitta med ett löst bett i nävarna. Så, smärtgränsen var funnen, och då kunde jag hitta min egen nivå på vad som verkligen behövdes. Inte en massa utrustning för att någon annan har sagt det.

Min sadel är en bortåt hundra år gammal sk manskapssadel, eller armésadel med stålbom (tål vad som helst). Bommen har samma form som en westernsadel, vilken fördelar tyngden längs med hästryggen. Smart om man är lite överviktig och rider d-ponny. Dessutom har den originalstigbyglar i trä. Jag köpte den av min tränare för 3500 kronor. Det dyraste jag köpt i hästväg, förutom själva hästen, men prima hundraårig kvalitet! Den vilar sommartid på en westernfilt och vintertid på en mumsig westernpad. Less is more & simplicity rules!

En början

Bildtext: Om du bara kunde sluta viska så mycket dumt??!! Jag blir så trött... (Our local horse whisperer)

Det här är Ännu En Blogg.
En blogg som handlar om mina ponnier; James Bond 007 och Black Beauty. Förutom brittiska filmlegender gillar vi amerikansk western. Men Natural Horsemanship finner man i alla möjliga skepnader. Efter filmen "The Horse Whisperer" blev det populärt att arbeta med hästen på annat sätt, och en del trodde till och med att det var något spooky med att tala med hästar. Titeln är ju väldigt missvisande. Hästar pratar inte på det sätt som vi menar. Hästar skickar signaler, med sina rörelser och sin hållning.
De är väldigt noga med avstånd och spänning, och det är det språket vi ska lära oss. Vi hittar det hos vissa cirkustränare, hos Jean Francois Pignon som menar att han hade problem med att träna sina hästar ända tills han själv fick frid med Gud och därmed med sig själv. Då först fungerade träningen med hästarna.

Jag tror att livet är en helhet, och livet med hästarna ingår i den helheten. Varför konstra till det? Var naturlig och logisk med hästen i ditt liv. Så löser sig det mesta.

Så det blir lite bloggning om det här, lugn och ro, mycket roligt och inga frustrationer. Det är livet med lakritstrollen.