Ridorientering Haga

Idag var vi med på ett litet arrangemang vid Locknesjön. När skogsridning och orientering möts så skapas ridorientering. Bärsäsongen är väl i princip över, men när det gäller orientering så är jag ett riktigt blåbär. Jag kan hålla koll på norr på kompasset, och Maria var riktigt skicklig att hitta farbara stigar, och med den kunskapen slog jag och min ridkompis våra någorlunda slipade hjärnor ihop och lyckades hitta samtliga kontroller trots bitvis svår terräng och gömställen. Att den första kontrollen vi hittade i glädje enbart var startflaggan bekom oss inte alls. Vi stämplade trots att den inte hade ett nummer.
Nåja. Terrängen var som sagt krävande, och när vi efter elva kontroller och 2, 5 timmes ridning (långsammast av 12 ekipage) gick i mål, bestod vår kvartett av två lealösa tjejer och två genomsvettiga fyrbentingar.

Det här var inte sista gången. VI återkommer gärna nästa år igen! Tack till Kerstin Sunnerheim och Lars-Peter Johnsson som ordnade det så bra!!!

P.S Blacken fick stanna hemma med Sebbe som sällskap, och jag tror att han var ganska nöjd med sin lott i livet. :)

Sommaren är slut

Det är ofrånkomligt. Hösten är här. Men innan kylan sveper in oss totalt kan man fånga några tillfällen mellan regnskurarna och hitta en ritt som ger lite perspektiv på tillvaron. En sån gjorde vi förra söndagen. I Vålådalen, 

Alltså föreställ dig en jämtländsk prärie bestående av torrmyrar med enorma arealer. Milavis med kilometerbred torr mark med stigar. Vi red tre tjejer i sidled, stundvis i full galopp över dessa vidder. Man kände sig lite som bröderna Cartwright. Lägg sedan till vadstället där ån var ca 30 m bred och strömmarna sög tag i hästarnas ben och ändrade riktningen och därtill stigen utmed ravinen med utsikt som ett Colorado. 

Som lök på laxen sprack solen fram i slutet av sextimmarsturen och lövverket sprack ut i alla tänkbara färger. 

Det är klart att man börjar fundera på hur man spenderar sina dagar. Jag har ju bästa hästen, och skulle kunna ge mig iväg så här varenda helg. Egentligen. 

    Men nästa helg blir det ridorientering i Brunflo. Funkar. ;) 

Hej på ett tag. Lakritstrollen står hemma på gården nu. Så då kan vintern komma, fast den får inte ha så bråttom. Några höstveckor till skulle sitta fint. På hästryggen. 

Vad är det för fel med skor?

Skor är ju ett snyggt och praktiskt alternativ till strumpor på människor. På hästar är det inte naturligt. De tillkom på den tiden då hästar körde vagnar på stenbeklädda statsgator, och hovarna slets hårt och fort. Egentligen är ju hästen anpassad för att springa på all möjlig slags terräng, och därmed själv orsaka ett eget slitage av hoven. Det har vi ju nu tagit ifrån dom.

Därför kommer min hovslagare och verkar hovarna på James och Blacken var 8:e vecka. Han ser till att hovarna är jämna och fina och rättar till eventuella felslitage. Felslitagen inträffar främst på shettisen eftersom shettisar av någon anledning har tendens till att bli intåade. Han säger att han brukar verka ungshettisar medvetet "tå-ut" för att motverka den tendensen, och de brukar då växa normalt sedan.

Men skor då?
Nja. Jag tycker att de tar bort alltför mycket av hovens egen flexibilitet. Den stöt som går genom hästens ben vid varje nedslag ska fångas upp av en flexibel hov, inte stumt fortplantas genom hela benet. Svenska hästar har en genomsnittlig livstid på 15 år, vilket jag tycker är på tok för kort. En vanlig orsak till dess korta livstid är just problem med benen. Och jag frågar mig varför?
Varför tar vi ifrån hästen dess naturliga skyddssystem för att vanemässigt spika (!) på dom järndojjor? Om man har försökt alla andra metoder utan gott resultat så borde en spiksko vara det sista alternativet, och då kanske inte under hela året, och kanske bara på ett benpar.

Nackdelar med järnskor:

• De gör en naturligt flexibel och anpassad hov stum och oflexibel, vilket kan leda till gallor, stelhet och skador i ben och rygg. (Skulle det vara annorlunda för hästar än för människor?)
• Den fungerar som ett effektivt vapen mot andra individer, vilket gör att många separerar sina hästar till att gå själva i hagen. Hör ni hur det låter; "Ett flockdjur som går själv", inte bra. Är du som människa beredd att gå in och klia nacke varannan timme som kompensation?
• De hindrar den naturliga massage som varje steg åstadkommer mot hovens stråle. Det är med stor tillfredsställelse jag tittar ner i marken när jag rider och letar efter just min hästs hovavtryck. Det är de som visar en tydlig stråle i mjuk mark och snö. Då vet jag att lymfvätskor och blod stimuleras att pumpa bättre genom hästens ben.
  

Men vad gör man då?
Jo, man kan titta in på http://www.naturligahovar.se/ som i och för sig är en kommersiell online-shop för alternativa Equi Boots o dyl, men det finns en del intressant info om hästars hovar. Jag tycker att det är schysst att klä på pållen ett par bootisar när man ska ut, man kan också skruva fast broddar i dom som faktiskt är bäst att ha året om. Om man rider mycket, typ en timme varje dag, så är det ändå lite orättvist att hästen ska ha dojjor de övriga 23 timmarna också, och att hela hästens liv ska inrättas efter att jag ska rida den där timmen. Sen återstår ju det pikanta problemet att hitta just de dojjor som passar på just min häst med just den tålighet som min ridning kräver. Men det är ju så roligt att pyssla med en massa utrustning!!!?? (se "Simplicity Rules")

Bättre är ett par schyssta läderdojjor. Jag har ett par, kom och se!

Om ett grindhål

Försökte ta ett kort i stallet, men ljusförhållandena var under all kritik. Syftet med fotot var att visa hur hästen, i det här fallet James Bond 007, skulle stå i sin box med öppen grind och veta att han inte skulle gå ut genom grindhålet utan min tillåtelse. Det är något som vi tränat genom att j släpper in honom utan att stänga grinden, och sedan står där med ett svängade rep så fort han rör sig mot att gå ut, tills han förstår att det är inte mycket lönt. Sen kan j gå in och ta en kopp kaffe med öppen grind....eller j har inte kommit dit att j vågar göra det än, men allt är i ju i en ständig process och saker utvecklas till fulländning. Detta har gjort att han flera gånger har stått innanför hagens öppna grindhål utan att gå ut. Däremot gnäggar han och skriker och springer fram och tillbaka för att hans flock (shettisen Black Beauty) har lämnat hagen för länge sen och springer till grannstoet för en voulez-vouz... James blir så förtvivlad och ser det för gott att skvallra. Det ser lite komiskt ut när han står innanför en öppen grind. Men om det blir hål i hagen någon annanstans, då är det annat. Det har vi inte tränat än... Och vi har inte tränat Blacken i att inte gå ut vare sig grinden är öppen eller stängd. Men livet är långt, konsten är kostsam...

Cirkus Lakrits featuring Tomten

Eftersom Minilakrits, alias Black Beauty, alias Tomten på loftet inte har någon ryttare för tillfället så är det ju lite si och så med motionen. Så man har ju inget annat val än att ta med lilla vederbörande i manegen och ha lite roligt. Så han följer med, springer ett tag, brallar loss ihop med sin polare och kan sedan i lugn och ro stå och prata snusk med grannstoet, en shettis. Men först brukar han rulla sig i gruset. Behöver det sägas att det inte blir någon rykt före den här sessionen? Knappast värt mödan, I would say. Men alltid roar man någon. I det här fallet finns en tacksam publik som kan garva öronen av sig.

Vad är det du gör med hästkraken?

Man vet inte så noga varför man gör som man gör. Men en sak vet jag, och den är delad: Jag vill sitta säkert i sadeln. Jag vill veta att utrustningen sitter som den ska, och jag vill vara säker på att jag har ledarskapet över fyrbentingen även den här gången. I hagen kollar hästarna vem som är vad i hierarkin ungefär var tjugonde minut, så varför skulle det vara annorlunda med tvåbentingar? -Ingalunda, säger farbror Barbro.
Så jag klär på James sadeln och det så kallade tränset, eller vad som är kvar av det (se "Simplicity Rules"), och släpper honom lös i manegen, rundkorallen eller fyrkantsspåret. Sen ställer jag mig i höjd med hästens skänkelläge med repet i båda händerna. För att få ut honom i vänster varv visar jag vägen genom att höja vänster näve åt det hållet. Samtidigt som jag viftar lite med repändan med höger arm. Då åstadkommer j ett upplevt skänkeltryck...och hästen känner en våldsam lust att börja gå i vänster varv...som i ett trollslag. Om inte så ökar jag trycket genom att ta ett steg närmare nämnda skänkelläge. Då borde han reagera. -Ja, titta det gör han.
När sedan hästen går i form i trav eller skritt så kan jag i lugn och ro se över att utrustningen sitter som den ska, att kraken får spralla av sig lite, att han värmer upp utan en stor extravikt på ryggen och att ledarskapet finns hos rätt individ, nämligen Petíte Moí!!
När vännen min ska stanna så höjer jag bara vänster karda (om han går i vänster varv) tar ett steg "framför nivån för skänkelläget" och säger "whow". Det låter tufft och för en kort sekund känner man sig nästan som en cowboy. Men när jag tittar ner på mina ben så ser jag inga riktiga chaps utan bara ett par fransiga short chaps i brittisk stil. Så den känslan går över ganska snabbt. Mäktigare är ändå att den lilla räkan i vänster varv tvärstannar vid det cowboyiska ljudet, står på hasorna och vänder sig mot mitten där jag står. Jag tittar mig förvirrat om och inser att det faktiskt är mig han lyssnar till. Egot växer och man hoppas att åtminstone katten kan se hur lydig hästen är...men det är sällan katter begriper sånt.
Så har jag då uppnått mitt mål och kan efter fem-tio minuters koll själv sitta upp. Men innan dess har jag drivit på i olika fart i båda varv samt kollat att han följer mig utan ledlina. Även att stå kvar stilla på en plats när jag går iväg en stund ska funka. Ju bättre ledarskap desto längre avstånd till hästen utan att hästen rör en fena. Målet är att kunna ställa honom utanför saloonen och gå in och ta en öl med grabbarna....(-Ofta? hör jag någon säga.)

Simplicity Rules

Små flickor klär på dockor. Stora flickor klär på hästar. Själv lekte jag aldrig med dockor, förutom när någon såg på som tyckte att flickor skulle klä dockor. Snäll flicka som jag är klädde jag dockan, och slängde den i ett hörn så fort dom vände ryggen till.

Nu var det hästar det gällde, och visst känner man sig som en duktig liten kicka när man har klätt på benlindor, vassa skor och täcke med stödkrage och flugpannband...urrrk, säger jag som aldrig gillat att klä dockor. Det kostar ju så mycket pengar att ha hästar, eller??

Men, en snabb ovetenskaplig undersökning utförd på platsen visar att så inte är fallet. Utrustningen behöver inte kosta stjortan. Förmodligen är det bättre att ha mindre pryls på hästen och lära sig hur hästen fungerar istället. Inte för att jag har kommit så långt i den vetenskapen men man lär sig mer och mer. Ta exempelvis tränset. Vi sålde en häst, och i den affären bytte vi lite utrustning med varandra. Vi erhöll en liten shettiswesternsadel från Mexico samt ett runtskuret träns. J tittade på tränset en stund och sen började avklädningen. Extra nostjofräs var det första som rök. Det var en sån där rem som gick från nosgrimman på nosryggen och ner alldeles bakom bettet, för att hålla...eh...för att hålla någonting, vet ej vad. Kanske ett hästhuvud som av någon anledning lyfts mot skyn eller gapar för att något gör ont. Så istället för att göra något åt det onda så är det några hästägare som skaffar en extra rem för att hålla igen hästens mun. Logiskt? Det kanske finns andra orsaker som jag faktiskt inte har brytt mig om att kolla.
Sedan tog jag bort hela nosgrimman, den var ju lite onödig. Och käkremmen...nja, jag såg inte någon direkt orsak, så den fick respass. Kvar stod jag med ett bett som hängde löst i en läderrem, samt en något hemlös pannrem. Men då fick jag ett problem, när jag skulle göra ett ledande tygeltag så for bettet ur munnen på hästen och la sig utmed huvudsidan, och både häst och ryttare såg lite snopna ut. Jaja, ok då. Någon rem kan väl få sitta då. Dagen jag köpte en curb strap var den första dag som jag tordes rida ut. Om något skulle hända så hade det varit plågsamt att sitta med ett löst bett i nävarna. Så, smärtgränsen var funnen, och då kunde jag hitta min egen nivå på vad som verkligen behövdes. Inte en massa utrustning för att någon annan har sagt det.

Min sadel är en bortåt hundra år gammal sk manskapssadel, eller armésadel med stålbom (tål vad som helst). Bommen har samma form som en westernsadel, vilken fördelar tyngden längs med hästryggen. Smart om man är lite överviktig och rider d-ponny. Dessutom har den originalstigbyglar i trä. Jag köpte den av min tränare för 3500 kronor. Det dyraste jag köpt i hästväg, förutom själva hästen, men prima hundraårig kvalitet! Den vilar sommartid på en westernfilt och vintertid på en mumsig westernpad. Less is more & simplicity rules!